Välj en sida

Ett Storage Area Network (SAN) är ett dedikerat höghastighetsnätverk som ger tillgång till blocklagring från en pool av lagringsenheter. SAN-tekniken har anammats av många användare för att den förbättrar prestanda och ökar tillgängligheten till applikationer genom att separera lagringstrafiken från all annan nätverkstrafik.

SAN-tekniken ger också högre effektivitet genom att den förenklar tilldelning och hantering av lagringsresurser inom företag.

– Istället för att ha isolerade lagringsenheter runt omkring på olika servrar kan alla dela på en gemensam pool av lagringskapacitet som du kan dela upp och dela ut till olika applikationer vartefter de behövs, säger Scott Sinclair, senior analytiker på Enterprise Strategy Group.

Vad utgör ett SAN?

Ett SAN består av ett antal sammankopplade datorer, växlar och lagringsenheter. Dessa komponenter kan sammankopplas över ett antal olika protokoll, varav Fibre Channel (FC) är originalet som många fortfarande föredrar. Ett annat alternativ är Fibre Channel over Ethernet (FCoE) där man istället väljer att transportera FC-trafiken över ett vanligt Ethernet-nätverk med hög bandbredd. Fördelen med FCoE är att all trafik, lagring och IP, använder samma nätverksinfrastruktur.

Andra alternativ är Internet Small Computing System Interface (iSCSI), som ofta används inom mindre och medelstora organisationer, och InfiniBand som används inom högpresterande datormiljöer.

Leverantörer av SAN-system erbjuder instegs- och mellanstora SAN-växlar för rackmontering, såväl som så kallade SAN-directors för större företag som kräver större lagringskapacitet och dito prestanda. De dominerande leverantörerna av SAN-system inkluderar Dell EMC, Hewlett-Packard Enterprise, Hitachi, IBM, NetApp och Pure Storage.

Gartners definition av ett SAN säger att ”ett SAN består av två lager: Det första lagret är lagringsnätverket som används för att koppla ihop noderna i ett nätverk och för att transportera kommandon och tillståndsdata till och från enheterna. Minst en lagringsenhet måste vara inkopplad till detta nätverk. Det andra lagret är mjukvarulagret som förser systemet med värdetjänster ovanpå det första lagret”.

På vilket sätt skiljer sig en NAS från ett SAN?

Både ett SAN och Network-Attached Storage (NAS) är nätverksbaserade lagringslösningar. Ett SAN använder typiskt Fibre Channel för konnektivitet, medan en NAS typiskt kopplas in på det vanliga, Ethernet-baserade nätverket.

Ett SAN lagrar data på blocknivå, medan en NAS lagrar data som filer. För ett operativsystem framstår ett SAN som en disk med sitt eget separata nätverk, medan en NAS framstår som en filserver.

Ett SAN associeras med strukturerade arbetslaster såsom databaser, medan en NAS generellt associeras med ostrukturerad data som videofilmer eller bilder.

– De flesta organisationer använder både SAN och NAS i någon mån, och vad de används till bestäms utifrån arbetsbelastning eller applikation, säger Scott Sinclair.

Vad är Unified Storage?

Förenad lagring, eller Unified Storage på engelska, växte fram genom behovet av att slippa införskaffa SAN och NAS som två separata lagringsplattformar och att kunna kombinera förenad block- och fillagring i ett och samma system.

Ett förenat lagringssystem kan stödja både Fibre Channel och iSCSI för blocklagring, såväl som fillagringsprotokoll som NFS och SMB i ett och samma system. I allmänhet tillskrivs NetApp utvecklingen av förenad lagring, men tekniken erbjuds idag även av andra leverantörer.

Idag är de flesta mellanstora lagringssystem på marknaden så kallade multiprotokollsystem, säger Scott Sinclair.

– Istället för att köpa en låda för SAN och en annan låda för NAS kan du köpa en låda som stödjer alla fyra protokollen, må det vara Fibre Channel, iSCSI, SMB, NFS eller vad du föredrar. Samma fysiska lagringsenhet kan allokeras som ett SAN eller en NAS.

Vad är nytt med SAN för stora företag?

Leverantörerna av lagringssystem fortsätter att lägga till funktioner som förbättrar skalbarhet, hanterbarhet och effektivitet. För prestanda är flashlagring den viktigaste innovationen. Leverantörerna erbjuder hybridenheter som kombinerar både spinndiskar och flashdiskar, och SAN-enheter med endast flashdiskar.

Hittills har flashdiskar inom stora företag mest letat sig in i SAN-miljöerna eftersom strukturerade data i ett SAN är mindre och lättare att migrera; mer så än de stora ostrukturerade datamängderna i en NAS. Flashdiskar inverkar både på SAN- och NAS-miljöer.

– Men skiftet görs först på SAN-sidan, och först senare på NAS-sidan”, säger Sinclair.

AI är en annan påverkansfaktor på SAN-utvecklingen. Leverantörerna söker förenkla hanteringen genom att bygga in förmågor för så kallad Artificial Intelligence for IT Operations (AIOps) i deras verktyg för övervakning och support.

AIOps använder maskininlärning och analys för att hjälpa företagen att till exempel övervaka systemloggar, effektivisera utrullning av lagring, felhantering av trafikstockningar, och för att optimera prestanda.

I sin senaste magiska kvadrant för primär lagring inkluderar Gartner AIOps-funktioner som en nyckelfaktor att räkna med när företagen ska välja en plattform för strukturerad datalagring och tillhörande arbetslaster.

AIOps kan adressera behov inom driftorganisationen, ”som kostnadsoptimering, kapacitetshantering, simulering av arbetsbelastningar och dess placeringar, och för att prognostisera tillväxttakten och/eller strategier för hantering av tillgångar”, skriver Gartner.

Påverkan av hyperkonvergerad infrastruktur

Där konvergerade lagringsenheter har suddat ut linjen mellan SAN och NAS har hyperkonvergerad infrastruktur (HCI) tagit konsolideringen av lagringsalternativ ytterligare ett steg längre.

HCI är en teknik som kombinerar lagring, datoranvändning och nätverk i ett och samma system i syfte att reducera komplexiteten inom drift av datacenter och öka skalbarheten. Hyperkonvergerade plattformar körs typiskt på standardservrar och använder sig av virtualisering av servrar, mjukvarudefinierad lagring och virtuella nätverk.

All slags lagringsteknik kan hanteras med HCI; block-, objekt- och fillagring kan kombineras i en och samma plattform, och flera noder kan sammansättas i kluster för att skapa pooler av delad lagringskapacitet.

Fördelarna med delad lagring är något som går hem hos stora företag, speciellt som många moderna applikationer lutar sig mot fil- och objektlagring, samtidigt som mängden ostrukturerade data fortsätter att växa i snabbare takt än strukturerad data. HCI är ingen ersättare för SAN, men för stora företag finns möjligheten att välja HCI utifrån kostnader, skalbarhet och prestandakrav för vissa arbetslaster.

Konsumtionsbaserad it är en växande trend

En annan trend som inverkar på traditionell SAN-lagring är rörelsen mot konsumtionsbaserad it. Här handlar det om molnliknande kostnadsmodeller för infrastruktur i egna datacenter; att betala för hårdvara vartefter den används. Hårdvaran installeras på plats och hyrs i allt väsentligt från leverantören genom en variabel månadsavgift utifrån hur mycket den nyttjas.

Större företag ser sig om efter alternativ till att rakt av köpa utrustning. Analysföretaget IDC skriver i en rapport att 61 procent av större företag har planer på att aktivt byta fot till att betala för infrastrukturen utifrån deras konsumtion. IDC förutspår att 2024 kommer hälften att all infrastruktur i datacenter konsumeras som tjänst.

Ökningen av konsumtionsbaserad it är som starkast just inom lagring. Gartner förutspår att till 2025 kommer över 70 procent av lagringskapaciteten bland större företag att utgöras av konsumtionsbaserade lagringssystem. Det innebär en rejäl ökning från 2021 års nivå på under 40 procent.

Dells Apex-serie och Green Lake-plattformen från HPE är två exempel på konsumtionsbaserad IT, och bägge produkterna inkluderar möjligheten att upphandla och betala för lagring baserat på hur mycket den används. Dells Apex Data Storage Services, till exempel, erbjuder kunden tre olika alternativ av prestandanivåer för block- och fillagring med prenumerationer över ett eller tre år, och en kapacitet från 50 terabyte och uppåt.

 

Läs mer